Linda Häggkvist

Jag hade från dag 1 en oerhört stark känsla av skuld. Skuld över att jag tagit något ifrån mitt äldsta barn, som trots allt inte var mer än 2 år.

Kändes som jag inte alls kunde få ordning på varken känslor eller tankar.

 

Så från en skänk från ovan anordnades en information- och samtalseftermiddag på mitt BVC med en psykolog som skulle komma dit och prata om syskonrelationer.

 

Där satt jag med tårarna brännande innanför ögonlocket, mjölkstinna (och läckande) bröst och en alldeles ny liten bebis i mina armar och med en desperat känsla av "Hjälp mig".

 

Och hjälpt blev jag. Av några få meningar som liksom etsade sig fast och som inte kunde komma mer passande i mitt läge. Jag har inget som helst minne av vad denna kvinnan pratade om, informerade om, eller disskuterade runt om kring mer än detta: "Du kan från början påverka hur relationen mellan dina barn kommer att se ut. Tycker du att barn nr 2 tar tid från syskonet och du känner skuld för att du inte hinner med barn nr 1 kommer också ditt barn känna din känsla och det är lättare att det blir avundsjuka samt konflikt. Om du istället ser att du ger en present till barn nr 1, du ger en lekkamrat och en bästa vän för livet, någon som alltid kommer att finnas där. Då kommer också barnet känna att den fått en gåva, en ny person som välkomnas med glädje in i familjen."

Med dessa kloka ord slutade min skuldkänsla tvärt och jag gick hem med en helt annan inställning. Och känslan av skuld har faktiskt aldrig återvänt. Visst finns ofta en känsla av att inte räcka till, men det är en helt annan sak än att känna skuld. Var barn är en gåva. En gåva som välkomnas in i familjen av varje familjemedlem. En kompis, vän och kamrat att älska och att älskas av för alltid!